Det är ingen slump att VÅR GIN tillverkas precis här, i Kurjoviken.

Historien om Kurjo

Kurjo var en tillsynes enkel man, fiskare till yrket, född och uppväxt i Sävenäs vid Skellefteälvens mynning. Det påstods i trakten att han kunde tala med havet, då såväl fiskelycka som väderförhållanden alltid var på hans sida.

Så sades det i byn, och precis så var det också. Kurjo var gift med den så kallade älvdrottningen Lovisa, född i Klemensnäs ett par kilometer uppströms. Hon var en stark och envis roddarmadam som hade förtjänat sin respekt bland hamnens alla flottare och varvsarbetare. Det var få karlar längs Skellefteälvens ständer som kunde mäta sig i såväl muskelstyrka som viljestyrka med denna kvinna.

Kurjo och Lovisa var kända i byn för sitt kunnande inom läkekonsten. De örter, bär, rötter och svampar som växte i den karga, rena norrländska naturen var fulla av läkande och stärkande egenskaper och makarna visste hur dessa ingredienser skulle tillredas och blandas för att bota de vanligaste sjukdomarna. Till Kurjo och Lovisa gick man när man behövde hjälp att bota sin gallsten, höga feber, gikt eller ledvärk. Men man gick också till Kurjo och Lovisa för att handla deras omtalade och kryddiga spritdryck. En dryck de själva framställde enligt eget recept hemma på gården, och som blivit omåttligt populär i byn.

Det varken ortsborna eller Kurjo och Lovisa visste, var att denna destillerade dryck, kryddad med bl.a. enbär, troligtvis var världens godaste gin. Hur skulle de kunna veta? De reste ju sällan längre än till grannbyarna eller upp längs älven till Skellefteå.

Spritdrycken gin, hade ungefär ett sekel tidigare, uppfunnits av en holländsk läkare och blivit mycket populärt i grannländerna England, Belgien och Frankrike. Även dessa europeiska producenter och konsumenter var dock ovetande om att det bästa ginet i världen troligen inte alls producerades på deras breddgrader, utan långt upp i norr i ett kargt och tufft klimat av en fiskare och roddarmadam. Ett klimat som givit enbären en speciellt karaktär.

Det stora sveket

Alderholmen vid Ursviken var under denna tidsepok en viktig hamn och handelsplats där stora skepp från alla världens hörn seglade in och ut för att lasta på bl.a. trävaror och tjära för vidare export ut i Europa och världen.

Lovisa, som med sin roddbåt drog pråmar med last mellan skeppen och land träffade dagligen människor från hela världen. När hon i hemlighet sålde ett par flaskor av parets enbärskryddade sprit till en sjökapten vid namn Tom Byron på det Brittiska fartyget Mary Rose blev han så förtjust i denna välbalanserade enbärsdoftande spritdryck att han lyckades övertala henne att medta sitt och Kurjos hemliga recept till England för att producera och sälja spriten i Europa. Tillsammans skulle dom bygga upp en verksamhet och skapa ett nytt och bekymmersfritt liv tillsammans, lovade han.

Så en mörk höstnatt, medan Kurjo sov, förrådde Lovisa sin make. Hon packade det nödvändigaste i en kappsäck, tillsammans med deras hemliga recept. Hon lastade även det 100-tal flaskor de hade buteljerat tillsammans under sommaren på en kärra och lämnade, i skydd av mörkret, hemmet för att aldrig mer återvända. Hon skyndade sig ner till Tom och Mary Rose för att styra kosan söderut.

Kurjos Höststorm

Det Lovisa inte visste var att en av deras grannar hade sett henne och kaptenen lasta ombord flaskorna på skeppet och sprang upp och väckte Kurjo. När Kurjo, yrvaken kom ned till stranden hade skeppet, tillsammans med Lovisa, ginflaskorna och deras gemensamma livsverk – det hemliga receptet, redan lämnat hamnen och kryssade ut mot öppet hav.

Som det nämndes inledningsvis i denna berättelse så kunde Kurjo, enligt sägnen tala med havet. I sin förtvivlan och ilska vadade han ut i det kalla bräckta vattnet tills det nådde honom till midjan och manade den lugna ytan till att resa sig. Med händerna, svepandes över ytan, skapade han krusningar och virvlar medan han pratade högt för sig själv.

I samma stund drog kraftiga vindar in från nordost och som från ingenstans reste sig en hög och krabbig sjö längst med Västerbottens kust. Vågor på 10-15 meter jagade Mary Rose som hunnit ner till Bjuröklubb, och vältrade in över skeppet som kantrade och slukades av havet med både last och besättning.

Det sista Lovisa gjorde innan hon drogs ner i det kalla havet var att rulla ihop receptet, stoppa ner det i en spritflaska och korka igen den innan hon stoppade in flaskan under sin kofta och följde skeppet ner i djupet. Förlisningen som skedde i skydd av mörkret omskrevs aldrig i några skrifter.

Kurjo, som av flera bybor hade setts vada ut i vattnet i vredesmod den natten ska även han ha slukats av det oförlåtande havet.

Fyndet

Flera hundra år senare på hösten 2019, efter en kraftig höststorm över bottenviken, hittar ett par vänner en flaska nedanför Kurjovikens bryggor. De har just lagt till efter en fisketur till havs då de ser en flaska som har spolats upp på land av stormen och inuti den skymtar de ett ihoprullat papper.

Vad de då inte vet är att detta är Kurjos och Lovisas flera hundra år gamla recept. Flaskan som Lovisa hade korkat igen hade legat inne i det förlista skeppet, men nu slutligen spolats ut ur vraket under stormen och flutit i land i just Kurjoviken.

Vännerna sätter sig tillsammans inne på den lokala sjökrogen och inser ganska snart att de håller ett gammalt ginrecept i handen.

De börjar genast fundera ifall de skulle kunna återskapa detta gamla gin ute i Kurjoviken, ovetandes om att receptet skapats och bryggts på precis denna plats för 100-tals år sedan.

Allt eftersom vännerna berättar om sitt fynd för bekanta på byn så blir de varse om fler och fler, som genom generationer, hört fragment från den här tragiska händelsen. Och att sägnen också säger - att världens kanske godaste gin tillverkades just här - i Kurjoviken.

PART TWO - ÖVERLEVARNA

Mot alla odds lyckades Lovisa och Tom Byron, tillsammans med besättningen på Mary Rose, överleva den förrädiska stormen framkallad av den förkrossade Kurjo. Fartyget skadades allvarligt men lyckades hålla sig flytande. Besättningen arbetade outtröttligt för att reparera fartyget, och de haltade sig till England med sin dyrbara last och hemliga ginrecept.

Vid deras ankomst var Tom Byron fast besluten att uppfylla sitt löfte till Lovisa. Han använde sina kontakter med Ostindiska kompaniet, och de arbetade nära med lokala botaniker och destillatörer och experimenterade med olika kryddor och växter tills de snubblade över en unik blandning av asiatiska örter och kryddor som kompletterade enbärsbasen i deras gin.

Ostindiska kompaniet, med sitt stora handelsnätverk, började exportera ginen till olika hamnar runt om i världen. Ginen fick snabbt ett rykte för sin utsökta smak och unika karaktär.

Trots deras framgångar kunde Lovisa inte skaka av sig skulden hon kände för att ha förrått Kurjo och lämnat sitt gamla liv bakom sig. Hon fann sig ofta påminna om sina dagar längs Skellefteälven och den kärlek hon en gång delade med sin man.

Hon fann tröst i vetskapen om att Kurjos ande levde vidare genom deras ansträngningar, och lovade att aldrig glömma varken kärleken eller sveket. Och så fortsatte berättelsen om Kurjo, Lovisa och Tom Byron som skulle kommas ihåg i generationer framöver.